Dvärgar har också varit små

Kort och koncist: En samling dvärgar hålls inspärrade på en anstalt, en dag bestämmer de sig för att göra uppror och under 96 minuter lever de om medan föreståndaren barrikaderat sig på kontoret i väntan på polis.

Vid en första anblick av Dvärgar har också varit små väcks frågeställningen, vad vill Herzog? På omslaget kan man läsa att filmen är "en dråplig metafor över frigörelsen av den mänskliga naturen", själv slits jag mellan huruvida det är politiskt korrekt att skratta eller inte. Alla skådespelare i filmen är dvärgar och allt de gör är att sätta eld på saker, plåga djur, jävlas med varandra, med föreståndaren och med två blinda dvärgar. Oftast samtidigt som de skrattar högljutt och skriker "fechte, fechte!".

Herzog har en viss dragning till särpräglade individer och jag kapitulerar inför hans filmskapande. Dvärgar har också varit små är vansinnig och helt klart fascinerande, jag gillar den, men ifall den är bra eller ej låter jag vara osagt.